Thérèse Eriksson brinner för själavård och är särskilt intresserad av svenska kyrkans betydelse för människor med psykisk ohälsa.

Thérèse Eriksson brinner för själavård och är särskilt intresserad av svenska kyrkans betydelse för människor med psykisk ohälsa. "Jag skulle ändå vilja säga att prästkragen kommer med ett automatiskt förtroende." Foto: Johanna Danielsson

Prettomamma och snart präst

MJÖLBY. En del känner igen henne som tankestormar på sociala medier andra som prettomamman. För en del är hon en eftertraktad föreläsare för andra en banbrytande författare. Några känner igen henne som beteendevetaren från Lunds universitet andra som prästkandidat i Linköpings stift. Mjölbybon Thérèse Eriksson är helt klart en kvinna med många strängar på sin lya.

Snöovädret och den sena vintern har lamslagit Sverige. Det råder kaos på vägarna och typiskt nog har jag lyckats bli lite sen till dagens intervju. Och typiskt nog hamnar jag först bakom en söndagsåkare, ni vet en sådan där person som bara tar ut bilen på söndagar för att köra runt alldeles för sakta och reta gallfeber på människor. En sådan person som tycks tro att all bilkörning som sker i över 15 kilometer i timmen kan repa lacken på bilen. Som tur är svänger han av efter viadukten och in på Norra strandvägen.

Men så vid övergångspassagen i centrum blir jag stående bakom plogbilarna som arbetar för fullt med att flytta undan all snö. Under den korta bilresan som blir något längre, då jag för ett ögonblick tror mig veta bättre än GPS: en och fortsätter ner på Prästgårdsliden, funderar jag över dagens intervju och mötet med Thérèse Eriksson. En kvinna som jag inte vet alls mycket om egentligen. Utan som jag snubblade över på sociala medier. Tankestormar kallar hon sig på forumet där hon publicerar fina bilder och intressanta funderingar. På sitt konto länkar hon även vidare till sin hemsida och till ytterligare ett eget instagramkonto, Prettomamman, där lägger hon upp bilder med fokus på småbarnslivet och funderingar som rör barnuppfostran och föräldrarollen.

På Prettomamman får jag utlopp för mitt nöderi

Några klick senare, på hennes hemsida, kan jag läsa att hon har gett ut två böcker, studerar till prästkandidat och är antagen vid Linköpings stift, håller webbaserade skrivkurser samt att hon har medverkat i en rad olika tidningsartiklar, radio och tvinslag.

Och jag är nyfiken på vad som motiverar henne. Vad är hennes drivkraft? Hur hinner hon med allting? Men en fråga som jag är lite extra nyfiken på är – varifrån kommer intresset för självskadebeteende och hur kommer det sig att en författare sadlar om och bestämmer sig för att bli präst?

Anländer till Kanikegatan. Målet är vänster sida. GPS: en avbryter mig i mina funderingar. Och jag slås istället över familjen Erikssons kolossala villa. Vilket hus! På brevlådan kan jag sedan utläsa att det är ett flerfamiljs hus. Den stora trädgården är vinterklädd och trappen upp till ytterdörren knarrar lite diffust när jag bestiger den.

Thérèse bor tillsammans med sin familj på husets övervåning. Hon pratar varmt och kärleksfullt om de stora balkongerna som finns både på södersidan och norrsidan. I trappen utanför lägenhetsdörren står två barnvagnar som vittnar om att det här är en småbarnsfamilj. Måndagar är Thérèse Erikssons arbetsdagar och då är det pappa Mattias som är hemma med Alice. Jag hör deras röster inne från badrummet. Han pratar och hon jollrar glatt. Thérèse och jag slår oss ner vid det vida matsalsbordet. Det är här i vardagsrummet som Thérèse brukar sitt när hon arbetar, om hon inte är iväg och föreläser på andra orter. De andra dagarna är Thérèse Eriksson föräldraledig och spenderar tiden tillsammans med dottern Alice.

- Jag älskar att vara förälder. Det låter klyschigt men jag blir en bättre människa genom henne. Jag är inte längre det viktigaste i mitt eget liv och den känslan är helt underbar.

Ja, du kallar dig Prettomamman på Instagram, berätta!

Thérèse börjar att skatta. Hon har ett varmt, härlig och högljutt skratt som smittar av sig. Hon tystnar lika plötsligt och börjar fundera på hur hon ska uttrycka sig utan att det blir för många pekpinnar.

- Jag är en vetenskapsnörd och det är jag stolt över. Jag går igång på att läsa PDF:er från olika myndigheter med olika rekommendationer och granska de med ett kritiskt öga Och på Prettomamman får jag utlopp för mitt nöderi, säger hon och tillägger

- Jag tycker att det är superviktigt med barnperspektivet. Hennes behov kommer i första hand. Och jag tycker att det är jätteviktigt med rätt käk, och kan leta fram med massvis med information på vilken mat som är mest järnberikad och hur jag kan göra den barnanpassad.

Thérèse Eriksson tillsammans med dottern Alice, 10 månader.

Thérèse Eriksson tillsammans med dottern Alice, 10 månader. "Jag älskar livet som mamma. Det låter klyschigt men jag blir en bättre människa genom henne." Foto: Johanna Danielsson

Thérèse Erikssons två böcker ligger framför oss på bordet och pockar på uppmärksamheten som de såväl förtjänar och därför känns det logiskt att låta samtalet glida över till hennes författarkarriär.

Den första boken Slutstation Rättspsyk – om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott, kom ut 2011 och handlar om unga kvinnor som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende och som i stället för adekvat vård spärras de in på rättspsykiatriska högsäkerhetskliniker.

- Det är en rapport om ett Sverige som vi inte trodde fanns idag och därför känns den så oerhört viktig. Vi pratade på 60-talet om lobotomeringar och då sa man att man inte visste att det försiggicks och det är precis så vi känner här och vi vill inte att historien upprepar sig utan vi vill tala om att vi fick reda på vad som försiggicks och vi såg och vi talade om så att de inte kan skylla på att de inte visste om någonting.

- Den var otroligt tung att skriva men det är också det viktigaste som jag har skrivit i hela mitt liv. Och boken har gett resultat med fortfarande så är det här en svår fråga.

Vad var jobbigast?

- Vanmakten. Och känslan av att hela tiden arbeta i motvind. Vi fick ständigt ta emot rop på hjälp från olika kvinnor som satt inspärrade och vi visste at vi inte kunde göra något mer än att anmäla till socialstyrelsen, som de öppnar ett granskningsärende och så tar det 6 månader innan det händer någonting. Frustationen över att det måste tröskas även när det är akut.

Två och ett halvt år senare gav Thérèse Eriksson ut sin andra bok Möt mig som jag är – hur vuxna i kyrkan kan stötta unga som skadar sig själva.

Många med psykiska besvär vänder sig till kyrkan. Min uppfattning är att kyrkan upplevs som en plats där de får vara människor och inte en patient. Och tanken är att boken ska fungera som en enkel instruktionsbok med tips på hur vi kan hjälpa de som inte mår bra. Hur vi runt omkring ska tänka och agera i mötet med de här ungdomarna.

Och plötsligt känns frågan så given. Varifrån kommer intresset för självskadebeteende?

- Jag har själv haft ett självskadebeteende och åkt i den här vårdkarusellen så intresset grundar sig nog i mina egna erfarenheter, säger Thérèse Eriksson och när hon ser att min penna tar fart påpekar hon snabbt att hon inte vill att jag ska fasta i det spåret.

- Och med det sagt vill jag också säga att jag inte vill ha ytterligare en artikel med vinkeln hon valde livet eller hon skar sig själv – nu vill hon hjälpa andra. Jag vet av erfarenheter att journalister gärna vill hitta den vinkeln och älskade den typen av rubriker men jag kräks på det. För mig handlar inte mitt arbete om mig själv.

Och då dansar vi bort från ämnet en stund. Jag vill fråga mer men känner att jag inte riktigt vill göra det nu, vill inte fasta i den grop som hon så klockrent målar upp. Jag vill höra hela hennes berättelse. Så istället tar vi klivet över in i kyrkan och tron. Finns Gud? Och hur kom kyrkan in i ditt liv?

- Jag är uppvuxen i Jönköping, skrattar hon men finner sig snabbt och fortsätter att berätta:

- Jag är inte uppvuxen i någon religiös familj utan kom i kontakt med kyrkan när jag skulle konfirmera mig. Och i svenska kyrkan hittade jag en plats där jag, den nördiga bokmalen, inte behövde armbåga mig fram och där jag tilläts tänka och ifrågasätta.

Prästkragen kommer med ett automatiskt förtroende.

Och nu utbildar du dig till präst?

- Jag har ända sedan konfirmationen lockats av tanken på att arbeta inom kyrkan men livet har tagit mig på lite omvägar. Omvägar som jag tillåtit mig själv att svänga in på då jag har ifrågasatt min egen förmåga att utöva yrket. Men idén på prästyrket har alltid återkommit och nu känner jag att det är dags att pröva mina vingar.

Är det något av ett drömyrke för dig?

- Ja, det är det. Och jag är framför allt intresserad över svenska kyrkans betydelse för människor med psykisk ohälsa och skulle ändå vilja säga att prästkragen kommer med ett automatiskt förtroende.

Vi pratade tidigare om ditt intresse för psykiska ohälsa och självskadebeteende och du nämnde att du hade egna erfarenheter. Vill du berätta?

- Jag var destruktiv. Jag hade en depression och utvecklade ett självskadebettende. Det är ungefär tolv år sedan jag blev frisk.

Vet du varför du blev sjuk?

- Nej, och jag bryr mig inte. Det är nog viktigare för omgivningen än för mig att hitta en orsak eller en anledning och det tror jag handlar om en försvarsmekanism. Att om det bara drabbar personer med grönt hår så kan det inte drabba mig. Men så är det ju självfallet inte.

Du har nu själv en dotter på tio månader kan du känna en rädsla för att hon ska bli sjuk och skada sig själv?

- Nej, jag är inte orolig för det. Då är jag mer rädd över att mitt barn är flicka och kommer att behöva växa upp i ett samhälle där det ställs högre krav på henne.

Vad tänker du att du säger till henne den dagen hon frågar om dina ärr på armarna?

- Jag kommer inte att skydda henne från verkligheten genom att dölja mina ärr för henne. Det vill säga att jag inte tänker ha det stora snacket med henne när hon blir större och då plötsligt dra upp mina ärmar och visa mina ärr utan min dotter kommer att växa upp med att hennes mamma ser ut så här så och för henne kommer det att vara det mest naturliga i hela världen. Hon kommer snarare att undra varför andra mammor har så släta armar och fråga vart deras tigerränder har tagit vägen. Med andra ord, jag kommer att portionera ut sanningen.

Porträtt Therese Eriksson3

Thérèse Eriksson

Ålder: 35

Sysselsättning: Beteendevetare/egenföretagare

Familj: Maken Mattias och dottern Alice, 10 månader

Intressen: Fotografering, odling och kunskapsnördande.

Det här får jag ofta höra att jag är bra på: Oj, fotografera kanske? Eller laga mat?

Publicerad 01 March 2018 11:56