Första året som föräldrar till Cayden blev inte vad Malin Wylinder och Jonas Öhrman hade tänkt sig. Malins obehandlade förlossningsskada har påverkat relationen till både familj och vänner.
Första året som föräldrar till Cayden blev inte vad Malin Wylinder och Jonas Öhrman hade tänkt sig. Malins obehandlade förlossningsskada har påverkat relationen till både familj och vänner.
Foto: Tina Andersson
Kommentarer
Dela
Tweet
Skriv ut
Skicka e-post

Malins kamp för rätt till vård

Förlossningsskadan ignorerades



Läs mer

Här beskriver Malin själv sin upplevelse med egna ord.

MOTALA. Svåra smärtor, urinläckage och depression. Malin Wylinder kände snart efter förlossningen att något var fel, men fick aldrig gehör för sin oro. Nu vill hon berätta för att hjälpa andra med förlossningsskador.

– Vi såg den första tiden som ett oskrivet blad. Det fick bli lite som det ville, säger Malin Wylinder inför första tiden med en bebis.

Det hon upplever nu fanns inte med i beräkningarna.

Malin fick höra att hon var en snabb förstföderska. Tre timmar efter inskrivningen på förlossningen, den 21 december 2015, kom Cayden till världen. Ett skapsår syddes ihop med ett stygn. Alla mådde bra, nu kunde det nya livet börja. Men efter två veckor med smärtor kontaktar Malin Kvinnohälsan och beskriver sina symptom.

– Jag kunde knappt sitta och hade ständiga urinträngning. Det kändes ömt, ett tryck som att något höll på att trilla ut. Jag fick svaret att det är normalt efter en förlossning.

Det blev inledningen på en långdragen kamp om rätt till den vård som Malin visste att hon behövde.

– Jag visste att det inte stod rätt till. Men allt jag fick höra var att jag måste knipa mer. På Kvinnokliniken konstaterades att jag hade framfall, men att jag fortfarande är ung så det är ingen fara.

Tiden går och medan problemen förvärras tappar Malin hoppet. En natt i somras tänkte hon avsluta sitt liv.


Tas på allvar

Vi sitter vid köksbordet och från lekhörnan bakom oss hörs Cayden busa med pappa Jonas. Malin kan varken lyfta eller bära sitt barn.

– Jag försöker fokusera på min fina son, men jag kan inte vara den mamma jag vill vara. Han är det finaste som finns men kunde jag vrida tillbaka tiden så skulle jag.

Det är först när hon kommer i kontakt med Eva Uustal, överläkare i gynekologi och obstetrik vid US i Linköping, som hennes ord tas på allvar.

– En sådan lättnad, Jag hade rätt själv!

Musklerna som håller upp livmodern är av och Malin har fall både bakåt och framåt. Operationstid bokas och efter att ha tryckt på kön fick hon till slut en tid elva månader efter förlossningen.

– Det känns som att ha kommit iland efter att ha varit förlist. Men jag vet fortfarande inte om jag kommer att bli bra. Det finns ingen behandlingsplan, inget erbjudande om kurator, inte ett återbesök. Jag får göra min plan själv.

Hon är kritisk mot förlossningseftervården och krigar inte bara för sin egen skull. I ett öppet brev i Facebookgruppen Våga vägra förlossningsskador beskriver hon sin upplevelse, som fått stor respons från kvinnor i liknande situationer.

– Man är så utsatt i sin hjälplöshet. Jag blir förbannad på att det är kvinnor som själva fött barn inom förlossningsvården, som inte vågar ta det här på allvar.


Publicerad: 20. december 2016 06:00
¨
Läs också:

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få lokala nyheter
från Östgötatidningen

Startsidan just nu
EFTERTEXTBANNERS
Politiken
Mest lästa
Ekstra Bladet
Senaste nytt
Ekstra Bladet
Mest lästa