Julianna berättar om sin diagnos

MJÖLBY.

Nästa vecka uppmärksammas "Världsautismdagen". Julianna Heim, 29, berättar hur det är för henne att ha aspergers syndrom.

Av
Pernilla Alsén

Nästa vecka, 2 april, infaller den årliga "Världsautismdagen". Dagen instiftades för drygt tio år sedan av FN för att uppmärksamma, sprida information om och öka kunskapen om autism i hela världen.

Julianna Heim fick sin Asperger-diagnos när hon var 14 år.

– Om min mor inte skickat mig på utredning hade jag inte vetat än i dag. För mig var det lite som när jag fick glasögon, jag trodde alla såg som jag och att det var helt okej – fast jag var nästan halvblind, säger Julianna och förklarar att hon har "light asperger".

Aspergers syndrom är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, inom autismspektrat. Symtomen kan variera en hel del från person till person. Julianna försöker förklara hur det är för henne.

– Återhämtning är jätteviktigt för mig. Eftersom min hjärna är sämre än andras på att sålla intryck så kan jag bli väldigt trött av en helt vanlig dag. Jag måste nästan hela tiden ransonera med min energi.

Vissa dagar orkar hon mer, ibland mindre.

– Det kan vara svårt att förstå, ibland även för mig. Jag är ambitiös och dessutom envis och kan bli frustrerad när jag inte orkar. Jag tänker ofta besviket att ”jag klarade ju detta i går ”. Vissa dagar räcker energin bara till att jobba mina timmar på min dagliga verksamhet och då får helt enkelt hushållsarbete och annat som jag prioriterar mindre vänta.

För när energinivån är låg, berättar Julianna, måste hon sova och vila ordentligt för att kunna återhämta sig.

– Jag har gjort misstaget att pressa mig själv under en längre tid och det fick jag jag betala dyrt för, säger Julianna och berättar att hon var nära att gå in i väggen.

Julianna får frågan hur hon hade det i skolan.

– Betygsmässigt var det okej under grundskolan, sen blev det bättre på högstadiet och jag gick faktiskt ut med fina betyg från gymnasiet.

Socialt kunde det vara lite knepigare, berättar hon.

– Jag helst umgicks med killarna, för de var mer okomplicerade. Om en kille var arg kanske han boxade till en och sa något, sen fick vara med igen. Tjejerna pratade så mycket skit och var långsinta, tyckte jag. Man fick kräla länge för dem om man gjort nåt fel för att få vara med i kompisgänget igen.

Eftersom ingen – inte ens hon själv – under en stor del av skoltiden var medvetna om diagnosen fick hon heller ingen anpassning.

– Det ställdes samma krav på mig, som på vilket barn som helst och jag tror att det var bra på något sätt. Jag kanske inte alltid förstod att mina dåliga handlingar gjorde andra ledsna, men jag fick lära mig. Just då kanske jag inte förstod varför man var tvungen att säga förlåt om man varit dum, men accepterade att det bara var så och så småningom växte en förståelse och empati fram.

Julianna är noga med att poängtera att de eventuella svårigheter personer med asperger kan variera mycket och menar att hon bara kan svara för sig själv.

– Jag tycker till exempel inte att jag har mer problem än nån annan med att förstå ironi, jag använder det ofta själv. Jag har stor språklig begåvning och förstår oftast vad som står även mellan raderna.

Julianna har svårt för överraskningar och inför, för henne, okända situationer behöver hon förbereda sig extra noga. Som när det var dags att besikta bilen nyligen.

– Jag har bara haft bil sedan i höstas och har aldrig varit på besiktningen innan. Men jag åkte dit dagen innan för att titta och ta reda på hur det går till, säger Julianna som – liksom bilen – klarade besiktningen galant.

Publicerad 27 March 2018 15:00