Jennys dockor synliggör fängelsebarnen

MOTALA.

Över hela världen lever 1 miljon barn i fängelser. Trebarnsmamman Jenny Axene, från Motala, drivs av att de barnen ska känna att någon tänker på just dem. Att någon vet att dem finns. Så väcktes idén till ideella föreningen Invisible Friend – tygdockor i par, där den ena dockan hamnar hos ett barn i fängelse och den andra hos en osynlig vän i Sverige.

Jenny Axene minns sitt allra första möte med det thailändska kvinnofängelset. Hon, maken Petter och deras tre små barn var stationerade i nordöstra Thailand för missionsarbete. Tanken var att Petter skulle arbeta socialt och evangeliskt. Jenny själv hade inga planer på att göra så mycket mer än ta hand om sina barn. Men en torsdag fick Jenny förfrågan från den lokala kyrkan om att följa med till ett kvinnofängelse. Jenny tackade ja och det visade sig att den dagen skulle förändra hennes liv för alltid.

En av de första som Jenny möter vid den sista grinden när de kommer in i fängelset är en ung mamma, som står bland de 200 andra fångarna, med en fem dagars gammal bebis i famnen. Då brast det för Jenny.

– Jag bet ihop innanför murarna men när jag kom ut, drog på mig hjälmen och körde hem började tårarna rinna. Jag bröt ihop fullständigt. Jag var inte alls beredd på att det skulle vara så många barn. Barn som inte hade någon annan än sin mamma. En förälder som de redan måste lämna vid ett års ålder och många av de måste göra det för alltid. Flera av de är kvinnorna har 20 års långa fängelsestraff.

"Arbetet med Invisible Friend har öppnat mina ögon och jag ser att det ger resultat." Foto: Invisible Friend

Från och med nu blev torsdagarna i fängelset Jennys hjärteprojekt och någonting som hon såg fram emot hela veckan.

– Jag brukar säga att den där torsdagen i juni 2008 stal en bit av mitt hjärta.

När maken Petter diagnosticerades med en cysta i hjärnan tvingades familjen att resa hem ifrån Thailand ett halvår i förtid. Hemma i Sverige tog en slags vardag vid igen. Men Jenny svårt att glömma barnen och mammorna i de thailändska kvinnofängelserna.

– Mitt hjärta var kvar innanför murarna. Jag började fundera på hur jag skulle kunna ta mig tillbaka in i fängelserna för att hjälpa kvinnorna och deras barn. Tanken på en mjuk leksak, en trasdocka, som kunde passera som ”snuttefilt” började växa fram. Jag hade tidigare försökt att smussla in leksaker, en gummianka, men då sa vakterna till mig "This is not a daycare. You can only bring comfort stuff, så kallade snutteprodukter.

Hemma vid köksbordet i Sverige började Jenny att skissa på sin idé. Hon tänkte sig en ansiktslös trasdocka i olika utstyrslar som skulle ha en likadan kompis, en ”invisible friend” som blir kvar i Sverige hos den som köper dockorna. Den andra dockan skickas till ett barn som lever i ett fängelse. Dockorna har en liten bricka med ett id-nummer som är samma för dem båda. På så vis går det att koppla ihop dockornas ägare. För barnen i fängelset betyder det att han eller hon har en osynlig vän, någon som bryr sig om, ser och inger hopp.

– Tanken är att barnen själva sedan ska rita ett eget ansikte på sin docka, så att den blir unik och personlig, precis som alla barn är. När jag började söka efter mer fakta kring problematiken upptäckte jag att det till och med finns en term för att beskriva dessa barn – ”the invisible interns”. De osynliga internerna. Och där kom jag också på namnet Invisible Friend. För det är precis vad det handlar om, att inget barn i hela världen ska behöva gå omkring och känna sig osynlig.

Dockan finns i åtta utföranden och tanken är att de ska hjälpa till att upplysa om barns rättigheter enligt FN:s barnkonvention. Dockan Mercy påminner till exempel köparen om barns rätt till vård och mediciner.

Dockan finns i åtta utföranden och tanken är att de ska hjälpa till att upplysa om barns rättigheter enligt FN:s barnkonvention. Dockan Mercy påminner till exempel köparen om barns rätt till vård och mediciner. Foto: Invisible Friend

2011 delades de första dockorna ut i de thailändska kvinnofängelserna av socialarbetare på plats, och ett av de första barnen som fick en trasdocka har faktiskt kronprinsessan Victoria som sin osynliga vän.

I dag, sex år senare har dockorna öppnat dörren till 12 länder och 3 300 barn har fått varsin osynlig vän.

– Dockorna var fas ett i projektet. De har öppnat dörrarna in till fängelset, men min ambition är att förbättra hela situationen för barnen och mammorna. Jag ser ju att det ger resultat. På en del fängelser har man nu skapat lekhörnor och gett barnen egna sängar.

För något år sedan var Jennys make i Kenya å jobbets vägnar och lyckades då få audiens hos den i regeringen som hanterar fängelsefrågor. Hon lyssnade uppmärksamt och öppnade upp för ett samarbete med Invisible Friend, bland annat tyckte hon att barnvänliga zoner inne på kvinnofängelserna lät som en bra idé och med regeringsansvarigas goda vilja har Jenny nu fått tillstånd att komma in i samtliga 34 kvinnofängelser i landet.

– I okotber åker jag ner med ett team för att bygga flera barnvänliga zoner och vi ska även bygga en altan till kvinnorna och barnen på ett av fängelserna.

För att försöka förhindra dilemmat med kvinnor som begår brott för att överleva har Jenny dragit igång ett projekt med entreprenörsutbildning för kvinnor tillsammans med en inhemsk organisation, Nafisika trust, vilket ger dem möjlighet att bryta den onda cirkeln med överlevnadsbrottslighet. Nu kan de i stället starta ett eget företag och försörja sig.

– En 10 veckors entreprenörsutbildning med inslag av bakning kostar 800 kronor och den som önskar kan bidra till att stötta en student

.

”I världen är du bara någon, men för någon är du hela världen”, så står det på lappen som följer med dockan.

”I världen är du bara någon, men för någon är du hela världen”, så står det på lappen som följer med dockan. Foto: Invisible Friend

Jenny Axene arbetar som skolvärdinna på en skola i Rotebro och har som många andra ett fullspäckat schema med jobb, barn och ett hus att sköta. Arbetet med Invisible Friend och att förbättra situationen för barnen i fängelset gör hon helt ideellt.

– Ibland vill jag bara ge upp. Men så tänker jag på alla fantastiska möten. På alla kvinnor och barn som jag fått lära känna och då kan jag inte släppa detta.

Publicerad 16 February 2018 12:00